Birgitta och Lars i Kyssbärsdalen

Ur e-brev från Lars Wikander till Bohusläns museum, 20180214:

"Hej!

Hustrun och jag ska besöka Kungälv framöver.

I planeringen passade jag på att besöka muséets hemsida för att spana in pågående utställningar. Och av en slump, som så ofta förr, får jag se Pussupprop.

Inga foton som visar kyss eller puss? Bland mina 30 000 foton i datorns arkiv kommer jag direkt att tänka på det jag har. Det togs 2005.

Hustrun Birgitta och jag gjorde en tur i norra Västergötland. Vid Billingens västra sluttning ligger Körsbärsdalen. Det triggade genast min alerta associationsförmåga. Kyssbärsdalen!

Följden blev parkering, montera upp kameran, aktivera självknäpparen, upprop till Hustrun att ställa upp för puss - och KLICK!

Resultatet bifogas.

Bakom pussen 2005 fanns 44 års äktenskap. Ytterligare 13 år har gått så nu har vi varit gifta i 57 år. Upprinnelsen är smått ofattbar och extra ordinär så jag kan lika gärna bjuda på den också.

I mitten av 50-talet hade jag lämnat läroverket i Borås. Halvåret senare ringde en skolföreningen som jag varit medlem i. De frågade om jag kunde agera tomte på deras julfest. Visst!

Eftersom det hela är preskriberat med god marginal kan jag nu för första gången berätta den hemska sanningen om hur jag gick tillväga. Och det är INTE lämpat för kopiering!

Iförd min fars gamla röda morgonrock, tomtemask och RULLSKRIDSKOR körde jag fars gamla Chevrolet, via en runda kring Stora Torget i Borås, till lokalen för julfesten. Parkerade, tog mig försiktigt ner för halvtrappan till källarvåningen, grep säcken med julklappar på avtalad plats och knackade på dörren.

Öppnade med frågan Finns det nåra snälla barn här? och rullade in. Fånade mig med några skrinn på rullskridskorna och drattade sen på ändan till publikens jubel.

Julklapparna delade ut, jag demaskerade mig, tog av rullskridskorna och bjöds att sitta med och äta julgröten. Det var då jag fick se en flicka på andra sidan grannbordet. Jag har aldrig lekt med känslor eller varit nån flickjägare, men mina blickar tog hela tiden returer dit.

När festen var slut undrade jag, som jag brukade, om det var några som bodde långt bort och ville ha skjuts hem. Tre anmälde sig, dock inte Hon. Av någon anledning frågade jag henne om hon ville åka med på den hemkörarrundan och av någon anledning svarade hon ja.

Ute vid bilen såg jag till att de tre satte sig i baksätet och att Hon, Birgitta, kom att sitta bredvid förarsätet. När de tre var avlämnade skulle jag köra Birgitta hem. Det visade sig att hon bodde bara två kvarter från julfestens lokal. Strax före stannade jag och parkerade i en kurva. Sedan finns det två versioner av vad som hände.

Min version var att Birgitta la armen om min hals och vi kysstes. Hennes version är att jag lade armen om hennes hals och vi kysstes. Jag fattar inte varför, men våra barn håller på hennes version. Å andra sidan spelar det ju ingen som helst roll, utöver äran, för resultatet blev detsamma.

Vi var kära och höll ihop i nära två år. Då beslutade vi, inte att göra slut, men att göra ett uppehåll. Ingen fnurra på tråden, ingen tredje part inblandad. Ingen av oss minns i dag orsaken eller motiveringen. Vi hade ingen kontakt under åren som gick, men hösten 1959 hände något.

Jag studerade i Göteborg. En dag städade jag skrivbordslådorna och längts in i en av dem hittade jag foto på Birgitta. Det hände så pass mycket att jag tog och la kortet i plånboken. Och tittade på det då och då. Minns att jag också en kväll visade min rumskompis fotot och berättade bakgrunden.

I februari 1960 kom ett överraskande brev från Birgitta som då studerade i Lund. Hon skrev att hon under en tid tänkt på mig och bara undrade hur jag hade det. Vi hade alltså på var sitt håll av någon okänd anledning börjat tänka på varann igen.

Mitt första brevsvar började med Kära Birgitta! Mitt andra med Älskade Birgitta! Två månader senare besökte jag henne för första gången nere i Lund och hade IKEAs möbelkatalog med mig som det naturligaste i välden!

I augusti 1960 förlovade vi oss. Midsommar 1961 gifte vi oss och det är 2018 alltså 57 år, två barn och fyra barnbarn sen. (Se foto)

Och Hon, Birgitta, Hustrun, livskamraten, blev högsta vinsten i mitt livs lotteri. Och avslutningsvis kan jag med västgötaskalden Wilhelm von Brauns ord säga att Hon fortfarande kan få ”min puls att gå i trav.”

Hälsningar

Lars Wikander

författare

Borås"

Accession: February 14, 2018

Fotografering: 2005